Att fylla i information, och de ögonblick då du är "blind".

När linjen du tittar på går rakt genom den blinda fläcken ser du ingen bruten linje. Du ser en kontinuerlig linje. När bakgrunden är en struktur verkar strukturen fortsätta. Det kallas utfyllnad (eller perceptuell komplettering): hjärnan skapar den saknade delen utifrån omgivningen, så hålet förblir osynligt.

Det betyder att det du "ser" vid den blinda fläcken är påhittat, inte inspelat. Det är en mycket bra gissning för det mesta, och därför märker ingen det. Det skulle vara en dålig gissning om något litet och annorlunda råkade gömma sig precis där.

Dina ögon gör också ungefär tre snabba hopp varje sekund. De här hoppen kallas saccader. Under en stor saccad sveper bilden över näthinnan alldeles för snabbt för att kunna läsas, och synkänsligheten sänks (saccadisk suppression). Hjärnan visar dig inte suddet och lämnar inte heller ett mörkt tomrum. Den hoppar över intervallet, och därför verkar världen stadig medan ögonen hoppar.

Testa: titta i en spegel på ditt vänstra öga, sedan på ditt högra öga och sedan tillbaka. Du kommer aldrig att se dina egna ögon röra sig, eftersom själva hoppet klipps bort.

Det finns en tredje sak som gömmer sig mitt framför ögonen: bara centrum av det du tittar på är skarpt. Det skarpaste området, fovea, täcker bara ungefär 2 graders synfält, ungefär lika brett som din tumme på en armlängds avstånd. Utanför det sjunker detaljskärpan snabbt, och färger och liten text bleknar. Det känns som om hela scenen är skarp eftersom ögonen hoppar till det du vill undersöka, så den skarpa punkten alltid finns där när den behövs.

Vanlig myt: "Hela vårt synfält är lika skarpt." Så är det inte. Det skarpa området är mycket litet, och ögonen rör sig så snabbt att du får en känsla av en detaljerad helhet.