De fem djupzonerna

Oceanografer delar upp vattenkolumnen i lager efter hur mycket ljus som når dem. Namnen varierar lite mellan olika böcker, men de fem vanligaste är:

• Epipelagialen (den solbelysta zonen), 0 till ungefär 200 m. Här finns tillräckligt med ljus för fotosyntes. Nästan allt plankton som tillverkar mat från solljus lever här, liksom de flesta fiskar, sköldpaddor och däggdjur som du känner till.
• Mesopelagialen (skymningszonen), ungefär 200 till 1 000 m. Ett svagt blått sken bleknar bort med djupet. Det finns för lite ljus för fotosyntes, men djur kan fortfarande se silhuetter mot den dunkla himlen.
• Batypelagialen (midnattszonen), ungefär 1 000 till 4 000 m. Inget solljus alls. Det enda ljuset kommer från djuren.
• Abyssopelagialen (avgrunden), ungefär 4 000 till 6 000 m. Kallt, mörkt och under ett tryck på flera hundra atmosfärer.
• Hadopelagialen (djuphavsgravarna), under ungefär 6 000 m. Finns bara i djupa gravar, oftast där en tektonisk platta glider under en annan. Namnet kommer från Hades.

Gränserna är inte skarpa. Ljus stängs inte av vid 200 m, utan bleknar gradvis. Olika läroböcker använder lite olika djup, och det verkliga gränsvärdet för ljus beror på hur klart vattnet är, så se siffrorna som avrundade riktlinjer.

När du går neråt förändras två saker stadigt: temperaturen sjunker (nästa lektioner visar hur) och trycket stiger (med ungefär en atmosfär var tionde meter). Det finns också mindre liv, eftersom nästan all mat tillverkas i det solbelysta lagret. Men mindre är inte samma sak som tomt. Man har hittat liv i alla zoner, ända ner till den djupaste graven.