Polaritet och krafter

En bindning mellan två olika grundämnen är polär: den mer elektronegativa atomen får en större del av elektronerna. C–H är knappt polär (2,55 jämfört med 2,20). C–O och C–N är tydligt polära. C=O är starkt polär, och det är denna polaritet som gör karbonylkemi möjlig — kolatomen blir elektronfattig och mottaglig för angrepp.

Mellan molekyler listas tre viktiga interaktioner nedan. Deras relativa betydelse beror på molekylens storlek, form och polaritet, så detta är inte en universell rangordning efter hållfasthet:

1. Londons dispersionskrafter — alla ämnen har dem; de ökar med storlek och kontaktyta.
2. Dipol–dipol — kräver en permanent molekylär dipol; polära bindningar kan ta ut varandra genom symmetri, som i CO₂.
3. Vätebindning — de starkaste vanliga exemplen på introduktionsnivå har H bundet till N, O eller F samt en lämplig acceptor.

Etanol och dimetyleter har samma formel, C₂H₆O. Etanol kokar vid 78 °C; etern vid −24 °C. Samma atomer, samma massa — men bara etanol kan bilda vätebindningar med sina grannmolekyler.