De första upptäckterna

De första bekräftade planeterna utanför solsystemet hittades 1992 av Aleksander Wolszczan och Dale Frail. De kretsar kring PSR B1257+12, en pulsar: den kollapsade kärnan av en exploderad stjärna som skickar ut radioimpulser med mycket regelbundna intervall. Planeterna drar i pulsaren, så impulserna kommer fram en aning för tidigt eller för sent. Genom att ta tid på impulserna kunde man upptäcka planeterna. Ingen förväntade sig planeter runt en död stjärna, och pulsarplaneter visade sig vara sällsynta.

Den första planeten som hittades runt en solliknande stjärna upptäcktes 1995. Michel Mayor och Didier Queloz använde radiell hastighet för att hitta 51 Pegasi b. Dess omloppsbana tar bara ungefär 4,23 dagar, och dess minsta massa är ungefär 0,47 Jupiter-massor. Keplers tredje lag (se labben Omloppsbanor och gravitation) ger radien för dess omloppsbana: ungefär 0,05 AU, långt innanför Merkurius omloppsbana på 0,39 AU, som tar 88 dagar. En gasjätte så nära var en chock, eftersom alla förväntade sig att jättar skulle ligga långt ut, som i vårt eget solsystem. Mayor och Queloz delade på 2019 års Nobelpris i fysik (den andra hälften gick till James Peebles för kosmologi).

Planeter som denna kallas heta Jupitrar: jättar på omloppsbanor som tar några dagar, upphettade till 1000 K eller mer. De är lätta att hitta, men de är sällsynta: bara ungefär 1 procent av sollika stjärnor har en sådan (uppskattningarna ligger någonstans mellan ungefär en halv procent och en procent). Solsystemet har inga. En ledande idé är migration: en sådan jätte kan bildas långt från sin stjärna, där det finns gott om is och gas, och senare röra sig inåt genom samspel med gasskivan eller genom att andra himlakroppar stör omloppsbanan med sin gravitation.